Vinnare årskurs 7: Ut i det vilda av Nova Sahlin

Vänta, vad exakt var det hans sa? Jag kan inte ha hört rätt. Tystnaden som uppstod av de få orden var skräckinjagande. Inte en sån lugn och fridfull tystnad, utan den sortens tystnad som gör att man kan höra blodet rusa genom ådrorna.

Allt var så stilla och ljudlöst att det var läskigt. Om det verkligen var det han sa, så skulle ju det betyda att… Nu fattar du som läser säkert ingenting, så jag tar det hela från början.

Allt började förra tisdagen. Dagen startade som vilken tisdag som helst, grå och tråkig. Dagen gick långsamt. Den andra lektionen, då vi hade svenska, berättade min svenska lärare att vi skulle åka på studiebesök i en av stadens populäraste gruvor. Vi hade jobbat med olika gruvor och olika metaller som finns på olika ställen i världen, men nu skulle vi faktiskt få åka och hälsa på i en riktig gruva med riktiga metaller. Drömmen för en bunt sjundeklassare. Besöket i gruvan skulle bli allt annat än en vi förväntat oss, och absolut inte en dröm.

Alla i klassen var såklart väldigt uppspelta. Resan till gruvan var i princip det enda samtalsämnet mellan både de i klassen, och även bland de yngre eleverna. Varje rast kom det fram ett antal elever från klasserna under för att be oss ta med någon slags ädelsten tillbaka till dem, vi försökte ju förstås förklara att gruvan vi skulle till inte var någon gruva där de sprängde fram diamanter, och att det var ytterst sällsynt att hitta någon slags juvel, men de flesta tittade bara upp på oss med en både undrande och bekymrad min.

Dagen då resan skulle ske var kommen inom kort. Våra föräldrar fick hem ett mycket detaljerat mejl om alla regler kvällen innan besöket. I mejlet stod information, som vilka lärare som skulle följa med, vad vi elever behövde ha med oss, vilket inte var särskillt mycket - bra kläder, (eftersom det kunde bli väldigt kyligt i en gruva långt ner under jorden) och något slags fika, vilket var frivilligt. Skolan skulle stå för mat och dryck, så det enda vi behövde ta med var egentligen kläder och ett glatt humör.

Mamma var inte jätte positiv över att jag skulle åka, utan föreslog att jag skulle låtsas vara sjuk just den dagen och sedan komma tillbaka nästa dag. Jag förstod inte riktigt varför hon var så nojjig över detta, det var ju inte hon som skulle behöva åka dit. Jag struntade i mammas råd om de bästa sätten att fejka feber, och packade mitt fika samt varma kläder.

“Var försiktig.” mamma tittade allvarligt rakt in i mina ögon, och gav mig en snabb puss på kinden. “Är du helt säker på att jag inte ska sjukanmäla dig bara idag?”

Jag kunde inte förstå varför hon var så negativ över det här, så jag svarade snabbt att jag var helt säker och att hon inte behövde oroa sig.

“Det kommer inte att hända något, jag lovar.”

När hela klassen packat in sig i den stora dubbeldäckarbussen vi hyrt, tog resan sin början. Allt både luktade och såg nytt ut. Bussen skumpade iväg och jag flöt in i min egen lilla bubbla. Jag tog fram mina hörlurar och satte på lite musik från topplistan. Jag hoppades verkligen att dagen skulle bli lyckad. Vi hade en bra stämning i klassen, det hade vi verkligen. Det hände sällan att folk hamnade i bråk. Jag kände på mig att vi skulle ha roligt tillsammans.

Efter en lång bussresa var vi äntligen framme. De flesta i klassen gick för att läsa på några skyltar med fakta om gruvans historia, och även om vilka metaller som fanns där långt nere i mörkret. Medans lärarna började packa ut allt ur bilen, kom två gruvarbetare fram till oss barn. De presenterade sig själva som Kurt och Lennart. Vi fick veta en del om hur det var att jobba nere i en mörk gruva hela dagarna, och om olika saker de varit med om genom alla år som de jobbat inom gruvbranschen.

“Det är inte så illa som det låter.” sa Kurt med ett brett flin. Han måste ha tyckt det var väldigt komiskt med alla häpna miner. Jag skulle gissa på att båda var runt femtio års åldern. De såg ut som trevliga familje personer som man gärna skulle haft som pappa. Jag hade aldrig haft någon pappa. Inte som mamma har pratat om iallafall. Varje gång jag frågat om varför alla andra hade två föräldrar, men jag bara en, hade hon låtsats blivit döv på ena örat. Så efter en tid lärde jag mig att inte lägga sån stor vikt på det. Rent pengamässigt hade det aldrig varit något problem. Mamma hade ett bra jobb, och tjänade mer än vad många andra hushåll gjorde, även fast att andra var två, och hon bara var en. Sen hade ju mamma bara mig och ingen annan, så bortskämd var jag, men det hände sällan jag skröt om det.

När gruvarbetarna Lennart och Kurts rast var över, behövde de återvända ner till gruvan för att arbeta. Vi väntade utanför en stund, utan att veta vad vi skulle göra. Jag skulle gissa på att det hade gått runt fem minuter, innan vi hörde snabba steg komma mot oss bakifrån. Jag vände mig om och såg en lång blond tjej med proffsiga kläder och klackskor. På tio snabba sekunder hade vi fått ut mer information om henne och vad vi skulle göra än vad jag fått på någon lektion någonsin. Hon berättade att hon hette Malin och att hon skulle vara vår guide. Hon ledde fram oss till en hiss som jag antog skulle leda ner till själva gruvan. Maxantalet i hissen samtidigt var fem, så det tog därför en bra stund innan alla var nere. Sist var Malin och en av lärarna. Alla kunde höra hur Malin skrek varje gång hissen skumpade till eller knakade det minsta lilla. Alla stod och småfnissade när hon på sina höga stilettklackar tog sig ur hissen. Malin såg på oss och fnös medans hon stoppade in sin nästan för välstrukna skjorta innanför kjolen.
Nere under marken var det mörkt kallt och fuktigt. Redan vid det första djupa andetaget jag tog märkte jag att luften var helt annorlunda här nere. Tunnare.

“Nu är det dags för oss att bege oss ut i det vilda!” ropade Malin, och förväntade sig säkert att vi skulle skratta, men det korta citatet skapade istället en stel och besvärad tystnad.

Malin trippade iväg över gruvans kalla mörka golv gjort av jord och sten. Hon berättade mycket invecklade saker om gruvans historia, medans hon lite då och då smet in med små skämt som inte ens skulle få min döda morfar att dra på munnen, (när han var vid livet förstås). Det hela var otroligt långtråkigt om du skulle fråga mig. Vi fortsatte längre in tills vi kom fram till ett rum. Dörren var gjort av järn, med en gul skylt med texten “endast behöriga” skrivet i svart.

“Så länge ni har med er mig så kommer ni in överallt, till och med på klubben.” skrattade malin, och förväntade sig återigen att vi alla skulle skratta. Så vitt jag såg och hörde tyckte ingen att det var det minsta roligt.

Malin började rota i ena fickan till hennes kavaj, och drog sedan upp ett par skinande nycklar. Hon skramlade runt med nycklarna, det såg ut som om hon letade efter rätt nyckel. Hon fick fram ett nervöst litet skratt.

“Vad finns bakom dörren?” frågade en pojke från klassen medans han sträckte så mycket han bara kunde på sig för att kunna se någonting från sin plats nästan längst bak i gruppen av ungdomar

“Det, min unge man ska du snart få se!” Malin började låsa upp dörren efter att äntligen hittat vad som verkade vara den rätta nyckeln. Malin öppnade upp rummet, och tog ett stort steg in. Rummets belysning var inte mysig på något sätt, utan utstrålade snarare ett extremt obehag. Det luktade unket och rått, men synen vi möttes av när vi klev över tröskeln gjorde att såna småsaker som belysning och lukt, inte spelar särskilt stor roll. Ett långt bord var uppställt i mitten av rummet, med stora lådor ovanpå den skinande rena bordsskivan. Båda våra lärare och Malin sa att det var okej att vi tog oss en titt inuti de stora förpackningarna som var uppradade på långbordet. Vi var precis påväg fram för att kika på vad som än kunde ligga i kartongerna, när en siren började tjuta. Röda varningslampor blinkade i taket och en panik bröt ut i hela salen. Det var då en röst hördes i en högtalare.

“Ingen panik allihopa, men gruvans ingång har rasat in, och vi vet inte hur lång tid det kan ta för oss att öppna upp ingången igen.” Det var en mans röst. Det lät på honom som att allt var lugnt, och att de snart skulle fixa allt så vi kunde ta oss ut, men någonting fick mig att tro att så inte alls var fallet.

Jag kan fortfarande inte tro att det är sant. Jag som hade lovat mamma att inget skulle hända, och nu visste inte ens jag själv ifall jag någonsin skulle få se dagsljuset någon mer gång. Mamma har bara mig, och jag kan se framför mig vilken misär hennes liv skulle bli utan mig i det. Jag vet, det låter väldigt divigt när jag säger det så, men jag menar varenda ord av det. Jag vill inte att detta ska vara slutet. Det vill jag verkligen inte. Det enda jag kan tänka på i detta ögonblick är hur mammas ansikte förvrängs till det stela obekväma uttryck hon får när hon vet att hon inte kan visa känslor, utan måste verka stark. Det ansiktet hade jag fått

sett många gånger. Ännu en röst hördes från högtalaren, denna gången en kvinnas, skillnaden på hennes och mannens röst, var att hennes inte alls var lika lugn och stabil, utan väldigt skakig och allt annat än lugn.

“Vi vet inte hur länge taket kan hållas uppe! Försök hålla er lugna, men syret kommer inte räcka i mer än tre timmar till baserat på antalet människor.”

De flesta kunde inte ens få fram tårar, utan satt mest helt stumma med knäna upptryckta till hakan, där de satt lutandes mot väggen.

“Varför skulle just jag jobba idag!?” ropade Malin, och försökte överrösta det höga ljudet av sirenerna.

Jag kan höra ett muller någonstans ovanför mig, och jag inser nu i detta ögonblick att jag faktiskt hörde rätt. Vi lär nog inte ta oss ut härifrån i tid. Jag vill gråta, men jag kan inte få fram några tårar. Det går bara inte. Jag sätter mig bredvid en kille i klassen, och till min stora förvåning börjar vi ha en normal konversation. Precis som om det bara var en helt vanlig skolrast, och som om vi inte visste att vi mest troligt skulle dö inom de närmsta minuterna.

Högtalarna börjar spraka, och alla blir knäpptysta. Det händer på bara några sekunder. Jag hinner tänka tanken att det kanske inte är slutet, utan att det kanske finns en minimal chans att jag kan klara detta. Jag förstår själv att det är en ytterst liten chans, men oddsen finns. Just då, slocknar allt. Jag förstår inte vad som händer, är jag död nu? Jag är förmodligen det. Om det är så här det känns att vara död så…. Är det inte direkt en dålig sak.

Relaterade länkar

Dokument

Uppdaterad