Vinnare årskurs 9: Tillsammans i mörkret av Linnéa Eriksson

Jag står inte ut längre. Allt vi gör är att bråka, hela tiden. Hennes gälla röst ekar i mitt huvud. Allt jag tänker på är de hjärtskärande orden hon kastar på mig konstant. De ger mig huvudvärk. Nu får det faktiskt ta och räcka med dessa fasoner. Jag tänker rymma, skita i allt och alla.

Speciellt mina otroligt krävande föräldrar. Jag är less på dem och deras tjat. Det kan vara allt från skolan till hemmasysslor. Jag ska alltid behöva vara både den perfekta dottern och eleven. Snart tror jag att jag spricker. Min väska är redan färdigpackad och klar. Jag sticker i natt när alla har gått och lagt sig. De tycker förmodligen bara det är skönt om jag är borta ett tag. De kan se det som lite semester. Jag måste alltid lyssna på dem men de kan aldrig ta sin tid att lyssna på vad jag har att säga. Det är så orättvist. Jag ska nog allt visa vad jag går för. De ska inte underskatta mig och mina förmågor.

Det är mörkt och kallt. Mina strumpor är genomblöta och jag har gått i mindre än tio minuter. Det är nästan så att jag börjar ångra mig. Fast jag tänker inte ge upp. Jag ska visa mina föräldrar att jag är ansvarsfull nog att klara mig själv i vildmarken. Jag borde i för sig ha tänkt igenom detta lite mer innan jag gav mig iväg. Aja, det är försent nu. Jag tänker inte visa mig svag och vända om. Vanligtvis är jag ganska envis så jag fortsätter att trampa på. Det måste vara minst -15 C ° ute. Det är så kallt att jag känner hur fingrarna börjar stelna innanför vantarna, håret är vått på grund av blötsnön som oskyldigt faller från den mörka himlen och jag märkte precis att min jacka inte är så vattentät som jag var lovad. Paniken börjar gripa tag i mig. Det känns som att den slingrar sig runt hela min kropp som en bitsk boaorm. Jag har inte kontroll längre, den har. Hur tänkte jag egentligen? Jag har haft en debatt med mig själv ett tag nu angående om jag ska gå hem eller fortsätta mitt korkade äventyr. Jag har bestämt mig. Mina ben vänder håll automatisk. Som att mitt undermedvetna verkligen vill hem. Medans jag tar bestämda steg hemåt kollar jag upp från marken. Förvirrat tittar jag mig omkring och inser en sak. Ett obehag fyller mig från topp till tå. Jag är vilse. Min uppmärksamhet har varit så uppslukad av minidebatten med mig själv att jag inte har tänkt på vart jag gått. Det har börjat snöa ännu mer. Jag ser nästan ingenting. Det är mörkt och kallt. Känslan av att någon kollar på mig är stark. Jag vill brista ut i gråt och bli omkramad av mamma. Det hade suttit fint med en stor kopp varm choklad tillsammans med en kaka eller två. Samtidigt som jag hade myst ner mig under en gosig filt med en bra julfilm på tv:n. Är det för mycket begärt? Tydligen eftersom att jag gjorde detta idiotiska val. Jag vet inte vad jag ska göra så jag bestämmer mig för att fortsätta och se vart jag hamnar. Jag förstår ganska snabbt att jag borde stannat där jag var, men jag försöker att tänka positivt. Jag ser något som ser ut som en stor, brun klump lite längre fram. Fort som ögat traskar jag nyfiket dit. Det är en övergiven stuga, en väldigt sjaskig sådan. Jag har inte mycket till val. Jag tvekar en stund innan jag försiktig puttar upp dörren, den knakar.

En unken lukt sprider sig till mina näsborrar. Det är hyfsat stort med gamla möbler och tapeter. Min blick faller direkt på sängen som står i hörnet, den ser nybäddad och bekväm ut. Innan jag ens lägger märke till det sitter jag på sängkanten och smeker varsamt lakanet. En tår faller harmlöst från mitt klarblåa öga. Den sprider sig över sängkläderna. Jag vill hem. I samma sekund märker jag att mina ögonlock plötsligt väger flera ton. Jag har varit så upphetsad att jag glömt av tiden. Min kropp skriker efter sömn. Fast något känns fel. Min magkänsla säger att jag borde ge mig av på en gång, men samtidigt vill jag bara gå och lägga mig. Jag plockar fram torra kläder och byter om. Några timmar kan väl inte skada, eller? Även fast att jag är helt slut både fysiskt och psykiskt kan jag inte somna. Denna magkänsla skrämmer mig. Innerst inne vet jag att jag borde lyssna på den men vågar inte, eftersom att jag vet att den har rätt. Jag passar på att ta en närmare titt runt omkring mig. Min uppmärksamhet faller på en ensam tavla som hänger på andra sidan väggen. Det är mörkt så jag ser den inte riktigt men det ser ut att föreställa en liten tjej med svart, rakt hår som hänger upp i hennes bleka ansikte. Hon har stirriga ögon som konstigt nog tittar åt mitt håll. Det känns som att hon gluttar in i min själ. Kort därefter hör jag två snabba knackningar på dörren, sedan på väggen där jag ligger lutad mot. Jag stelnar till, vågar inte röra mig en millimeter. Alla möjliga tankar snurrar runt i huvudet på mig. Efter timmar av stillaliggande somnar jag tillslut.

Jag vaknar morgonen därpå lika trött som innan och lämnar stugan det första jag gör. Jag vägrar att vara kvar en enda sekund till. Jag slänger en sista blick mot tavlan men ser den inte längre. Det enda som sitter där nu är ett fönster, med ett blodigt handavtryck på. Jag springer så fort jag kan därifrån, helt livrädd. När jag tittar bakåt ser jag något på hustaket. Det är flickan. Hon tittar på mig med ett förskräckt ansikte. Sedan ser jag ett ondskefullt leende som formas på hennes sköra läppar. Jag springer rakt in i ett träd och faller på den snötäckta marken. Jag blir liggande ett tag. Kylan kramar om mig. Det känns som att jag ska ramla ännu en gång när jag kommer på fötter igen. Jag springer runt som en yr höna. Jag befinner mig i en okänd skog. Hur kan jag inte känna igen mig? Det enda som finns är massa träd, vilda djur och snö. Så mycket snö. Det känns som att jag springer runt i cirklar. Mina ben känns som géle. Jag är på väg att ge upp, tills jag ser en väg lite längre bort. När jag kommer fram tänds ett hopp inuti mig. Ska jag gå höger eller vänster? Jag har beslutsångest men väljer att svänga höger. Längs vägen är det bara slask och ännu mer skog på båda sidorna. Jag hör fotsteg, men inte mina egna. Några kvistar bryts av och det ekar i den tysta skogen. Hastigt vänder jag mig om, känner mig iakttagen. Någon eller något tittar på mig. Jag bara vet det. Jag vill sjunka ner i jorden och aldrig komma tillbaka igen. Träden susar och fåglarna kvittrar. De medfödda naturljuden ger mig ett lugn som sprider sig i min kalla kropp. Vägen känns flera mil lång. Jag tittar upp mot trädkronorna, de är stora och vackra. Snön ligger som ett tunt täcke över löven. Det ser nästan bekvämt ut. Några träd bort får jag syn på något som får min mage att vändas ut och in. Jag vill spy, jag känner magsaft komma upp i strupen. En flicka hänger i ett rep med en ögla kring halsen, det håller på att gå av. Hon är blodig. Sen inser jag, det är flickan från stugan. Jag går lite närmare. Hon är likblek och smutsig. Jag kan inte tro mina ögon, jag vill inte tro mina ögon. Jag är precis på väg att skena därifrån men när jag vänder mig om springer jag rakt in i en jättestor, muskulös man bärandes på en blodig yxa. Han tar några steg närmare mig samtidigt som jag backar. Han lutar sig fram mot mitt öra. Jag känner hans äckliga och varma andedräkt som drar i nacken. Han drar sina fingrar genom mitt trassliga hår. De fastnar halvvägs igenom. Med en mörk och djup röst hör jag honom viska “Jag har väntat på dig, det är din tur nu.”

Relaterade länkar

Dokument

Uppdaterad