Vinnare i novelltävlingen för årskurs 8

Dimman höll ett fast grepp om staden. Den smög sig fram, slingrade sig till varje liten väg och gränd. Den låg som ett tjockt täcke över den lilla dammen och den kalla och fuktiga marken. Markus stod och lutade mot fönsterbrädan med en kaffekopp i handen, men han hade inget varmt att dricka i den. Krasch! Markus ryckte till när kaffekoppen nådde backen och splittrades ljudligt till tusen bitar. Ändå lade han inte mycket mer märke till saken efteråt. Utan Markus tankar var och vandrade någon helt annanstans, långt bak i tiden.

Det var sommaren 1994, i Markus hemstad. Tio år sedan. Tillbaka tills när livet bara var en lek och man inte hade några större bekymmer. Varje kväll hade trettonåriga Markus och hans kompis Roger cyklat ned och badat vid Kycklingtjärnen. Det var deras egna hemliga badplats. De kunde ligga på bryggan där i timmar och bara prata om sådana saker som då kändes viktiga. Tjejer, vilka de skulle vara i framtiden och vad de skulle göra kvällen efter. Svaret där var alltid detsamma. Men en kväll ändrades allt för dem. Det var en stormig och regnig kväll. Himlen hade en mörk och grå färg som speglades i vad som skulle ske härnäst.

Även fast Markus varit tveksam hade Roger insisterat att de skulle gå och bada den kvällen. Motvilligt hade Markus följt med. Ingen yttrade ett ord de första minuterna.

- Har du någonsin tänkt på hur lätt det är att försvinna sade Roger till slut med en kall och metallisk röst.

- Tusentals personer dör varje dag och jorden slutar ju inte snurra för det, fortsatte han. Varje mening fick oron inom Markus att gro mer... Tänk om någon av oss skulle försvinna, sade Roger med en nu mer skakig och ångestfylld röst.

- Sluta säga så! pep Markus som börjat backa av skräck. Tystanden mellan Roger och Markus växte. Det gjorde även avståndet. Allt som hördes var vinden som visslade mellan trädtopparna och ett rappt och distinkt dunsande hördes från flaket på Markus moped.

Roger bröt plötsligt tystnaden.

- Vi ska flytta om en vecka. Markus blev stillastående.

- Pappa har fått ett jobb i Norge. Vi har inget annat val än att flytta.

Ett dovt snyftande hördes från Markus. Tystnaden var nu mer högljudd än någonsin. För att lätta på stämningen ställde sig Roger på bryggans räcke och låtsades flyga.

- Titta Markus, jag kan flyga! sade Roger med ett skratt.

- Sluta! gav Markus ifrån sig med ångest i rösten. Ett snett steg. Ett enda misstag var allt som krävdes. Plask. Roger föll ned i vattnet. Markus trodde han skojade så han stod kvar. Väntade. Tio sekunder blev en minut, blev två minuter, blev tio minuter. Markus ville hoppa i men benen vägde likt bly. Det kändes som att han långsamt sjönk ner mellan gliporna på träbryggan. Varenda muskelfiber ville explodera mot kanten av bryggan och slänga sig ner i vattnet men kunde inget mer än bara stå där. Han ville skrika men stod bara där med vid öppen mun utan att något ljud kom fram.

Markus hade levt med denna hemlighet ända sedan den där sommaren. Den fyllde Markus tankar med ångest och skuld varje gång han kom att tänka på det. Just den här morgonen hade påmint honom om tragedin. Han visste inte hur eller varför men händelsen hade plötsligt ploppat fram och var som en rytande best som desperat försökte bryta sig ur sin bur. Inte på samma sätt som förut dock. Nu krävdes ingen Alvedon som han brukade skölja ner med sprit. Nu kändes det mer som en nyfikenhet. Med tunga steg vandrade Markus mot badrummet.

Dörrhandtaget knarrade högt i den tomma lägenheten. Markus stannade tvärt sedan han satt en fot framför tröskeln och kikat in. Svettpärlor bröt ut på hans iskalla panna. Paniken grep in och han smällde igen dörren samtidigt som han försökte springa till balkongen. Benen slutade röra sig. Markus föll hjälplöst mot backen. Varje gång han stängde ögonen såg han samma sak. "Hej Markus" stod i kletigt, mörkrött blod på badrumsspegeln.

Resan till hemstaden var hemsk. All motivation och hopp om en ny tid spydde Markus ut i tågets trånga och mörka toalett. Även fast han hade åkt på en i princip tom mage hade han lyckats fyllt den ytterst lilla toastolen och spillt ut på golvet. Alla hade stirrat på honom när han gått emot toaletten. Medan han satt hukad på knä och tömde ut sina känslor fylldes hjärnan med onda minnen från kvällen. Ja, den kvällen. Minnena vägde tungt på Markus. Han kände sig besegrad. Han ville ge upp. Men någonting innerst inne i Markus gav han det ynka hopp han behövde för att inte gå in i väggen. Han såg ett ansikte han kände igen varje gång han slöt ögonen. Det var Roger.

Efter sex plågsamma timmar var han äntligen framme. Den en gång större trakten såg nu ut som en ruin. En bekant doft av tall och jord fyllde den ödsliga platsen. Stjärnhimmeln såg identisk ut som kvällen olyckan skett. Den korta promenaden ner till Kycklängtjärnen kändes som en evighet. Varje steg klämde in en extra detalj om olyckan i tankebanan. Vad gjorde han här?

Markus visste egentligen inte varför han färdats hit. Det kändes bara som ödet ledde han till denna plats. Markus tog ett steg på bryggan som han en gång var fastkedjad till. Han tittade ut mot det becksvarta vattnet som bringat han skam och sorg. En välbekant röst hördes bakom Markus.

- Hej Markus! Markus vände sig med ett ryck. Rösten lät som att den hade kommit bakom han men han kunde inte se någonting annat än ett evigt mörker. Han tittade ut mot vattnet ännu en gång. Mitt i tjärnen syntes ett ljus. Ett ljus som fyllde hela Markus med en väldigt nostalgisk och varm känsla.

- Det var inte ditt fel Markus. Rösten som Markus hörde tillhörde Roger. Markus började snyfta okontrollerat.

- Lägg inte skulden på dig, det var ju jag som hoppade i. Markus föll till sina knän. Det okontrollerade snyftet övergick nu till gråt. Men inte en sorgligt gråt, utan ett gråt av befrielse. Skulden som Markus kände för att han inte hoppat i och räddat Roger för tio år sedan lyftes sakta men säkert från han axlar och blåste bort som ett knastrigt höstlöv i vinden.

- Nu är min plikt på denna jord utförd, sade Roger med en varm och belåten röst. Ljuset som svävade över tjärnen lyfte sakta uppåt och försvann tillslut i stjärnhimlen. Nu försvann skulden och skammen helt. Nu kände sig Markus äntligen befriad.

Det första brevet låg i brevlådan. Det var alltid Björn som hämtade in posten på morgonen medans frun Vera kokade kaffe. Men idag var brevlådan tom, förutom att det där i låg ett litet, gräddvitt kuvert. Väl inne i det gamla 30-tals huset, vars stil förmodligen inte uppdaterats sedan dess, öppnade Björn kuvertet. Det var bara en liten lapp, men när Björn läste vad det stod på den så frös hans blod till is, ögonen spärrades upp och allt ljud försvann. För på lappen så stod det, skrivet i rött, "jag vet". Det som legat gömt på en mörk plats inom honom i 20 år, kom nu upp till ytan igen. Vem var det som fått reda på sanningen? Han stod bara där, stirrandes på lappen med säkert 2 miljoner tankar i huvudet tills att någon ropade hans namn inifrån köket.

"Björn, det är frukost nu sa jag!" hojtade Vera.

Björn svarade inte utan vek ihop kuvertet och lappen och la snabbt ner dom i byxfickan innan han gick in till köket.

"Jag ropade säkert 5 gånger, vad håller du på med? Var är posten?" frågade Vera samtidigt som hon smörade sin perfekt rostade macka.

Björn svalde en klump i halsen innan han sa "Nej inget, jag blev bara distraherad av ett meddelande från jobbet. Det är så stressigt nu, ja, du vet ju. Det var ingen post idag, de kanske inte åkt förbi än"

"Jaha, jo jag vet. Har den nya chefen börjat än?" undrade Vera

"På måndag." svarade Björn snabbt eftersom han inte ville prata något mer om det.

Vera nickade och de åt sedan sin frukost i mestadels tystnad innan båda behövde skynda iväg till jobben.

I bilen på väg till kyrkan där Björn jobbade så snurrade hans huvud konstant. Han hade ingen aning om hur någon kunde fått reda på hans hemlighet, ingen aning om vem det var och ingen aning om vad han skulle ta sig till. Det som var säkert var att han behövde sätta ett stopp för det, ingen skulle få reda på det han redan lyckats gömma i så många år. Monica, som också jobbade i kyrkan, var vaktmästare och hade alltid varit en glad figur. Hon bar alltid ett leende som nådde till ögonen och hon nästan skuttade fram, hon sa att de berodde på att hon som barn hade bett Gud om att få ge något till folk i hennes närhet, det visade sig vara lycka och en sorts värme. För bara en sekund funderade Björn på att be henne om råd, men han kunde inte riskera något.

Just den här dagen kunde ha varit hans sämsta arbetsdag sedan han började som präst, han var ofokuserad, virrig och glömde bort mellannamnet på barnet han döpte. Det där jävla brevet åt upp honom. När han kom hem var det som att han behövde släpa fram benen och han dunsade ner i soffan för att blunda i några minuter. Han slog plötsligt upp ögonen när ytterdörren smälldes igen, Vera var hemma. Björns blick var dock fast på något annat, ett brev i samma gräddvita färg som låg på soffbordet. Med skakiga händer sträckte han sig mot det och rev upp det. På brevet stod det "Du kan inte gömma det för evigt Björn, snart vet alla vad du har gjort."

"Vad är det där för brev?" sa Vera, hon stod i dörröppningen till vardagsrummet och tittade fram och tillbaka mellan honom och brevet i hans hand.

"Det är väl bara något barn som driver med mig antar jag, du behöver inte oroa dig." sa Björn och reste sig för att ge henne en puss på pannan.

"Men vad står det?" envisades hon.

"Äsch, bara något slappt hot. Men du vet ju hur barn är nu för tiden med alla deras "pranks" och tokigheter." suckade Björn.

"Man borde inte skicka hot ändå, vi kanske borde ringa deras föräldrar?" Vera kollade på honom med något oroligt i blicken.

"Nej nej, låt dem vara barn." sa Björn och försökte låta så lugn som möjligt "Jag lagar lasagne ikväll så kan vi sitta i soffan och kolla på något samtidigt."

"Tack älskling, jag tar en dusch medan." viskade Vera och gick upp för trappan.

Efter att Vera gått så stod Björn stilla en stund. Nu visste Vera, men hon verkade lita på honom och han skulle hålla undan breven så att hon inte behövde oroa sig.

Varje dag i två veckor så låg det ett nytt brev i brevlådan, hoten var nästan likadana som i de första breven men Björn blev mer och mer nervös och kunde knappt sova om nätterna. Till Vera skyllde han på migrän och bytet av chefen, vilket gav honom ännu mer jobb än tidigare. Men så en dag när Björn kom hem lite senare än vanligt så stod Vera i hallen med ett brev i handen, ett brev han kände igen allt för väl.

"Vad är det här?" frågade Vera med en allvarlig, nästan rädd ton på rösten.

"Det ser ut som ett brev skulle jag vilja påstå." skrattade Björn och kollade runt i rummet för att inte möta hennes blick, han vågade inte.

"Lägg ner! Jag har sett det här brevet och alla de andra. Det där brevet du läste för någon vecka sen var ett av dem, va? Vad är det som pågår?" Vera tog ett steg framåt och det var som att hon tvingade honom att möta hennes blick.

Björn tittade upp på Vera och orden nästan flög ur honom i ett skrik "Jag vet inte vad det är för jävla brev säger jag, jag vet inte vem det är eller varför de skickar dem!"

"Skrik inte på mig! Jag är bara orolig för dig, vi måste ju ringa polisen!" suckade Vera och skakade på huvudet.

Björns hjärta började dunka hårdare, det kändes som att det skulle hoppa ut ur bröstet. Fan, fan, fan! Vera kan inte förstöra det här nu! Om polisen får veta hans hemlighet är allt förstört, hela hans liv kommer att försvinna.

"Men älskling, kan vi inte försöka tänka igenom det här eller i alla fall sova på saken. Det kanske inte har kommit ett brev imorgon, det kan vi inte veta än." Han tog tag i Veras axel, greppet var för hårt och han släppte henne fort. Paniken fick inte ta över, han behövde spela cool.

"Jag vet inte, det här känns inte bra Björn." Vera kollade upp på honom med en sorts oro i blicken som är så verklig, så oskyldig och Björn önskade att hon aldrig hade hittat breven. Det var aldrig meningen att det här skulle påverka henne.

"Ta en stund att tänka på det här, lugna ner dig. Jag vet att jag behöver det, jag går ut en stund för att få frisk luft, så pratar vi mer om det här senare." Sa han med en så lugn röst som möjligt.

Vera gick med på det och Björn gick ut för att lugna ner sig och för att på något sätt försöka rensa skallen.

De bodde i en liten by som inte hade några affärer, skolor eller sånt. Allt sånt fanns i en större by nära intill. Just den där kvällen kändes luften lite extra rå och månen var stor på den mörka himmelen. Björn var tvungen att dra sin tunna fleecejacka tightare runtomkring sig och ångrade att han inte hade tagit på sig en mössa. Även fast det var en riktigt kuslig höstkväll så fortsatte han att gå, fast istället för sin vanliga runda så tog han en omväg genom skogen bakom huset. I skogen kunde han tänka bäst, och det fanns så mycket att tänka på. Hur skulle han förklara varför han inte sagt något till Vera om breven än? Skulle hon undra vad det var för hemlighet han gömde? Viktigast av allt, hur skulle han övertala henne att inte gå till polisen med det här?

När han såg baksidan på det gula 30-tals huset, så var han för första gången nervös inför att komma hem. Han kortade ner stegen och drog sig själv framåt, försökte få någon sista tanke bakom vad han skulle göra. Det kändes som att någon la fler och fler stenar i magen ju närmare han kom, men plötsligt så stannade han tvärt och klumpen i magen var helt bortglömd. Inne på kontoret, som hade ett fönster ut mot skogen som Björn precis hade kommit ifrån, satt Vera och skrev. Men hon skrev inte på vad som helst, hon skrev på ett exakt likadant brev som Björn hade jagats av i veckor nu. Björns värld snurrade, han behövde stödja sig på stuprännan och började att må illa. Vera? Nej, det kunde inte stämma. Hur visste hon om hans hemlighet och varför gjorde hon det här mot honom? Björn ögon sved och blev vattenfyllda. Det värkte i bröstet, som att någon vred om hans hjärta. Det var ett svek han aldrig någonsin upplevt förut. Ändå så visste han att han behövde skärpa sig, Vera pratade om att gå till polisen samtidigt som det var hon som skickade hotfulla brev till honom. Vad var hennes plan?

Björn behövde få reda på sanningen nu, så med svaga ben så började han gå till framsidan av huset. Han stannade ett litet tag och funderade innan han gick in. Hans blick hade fastnat på en hammare som låg kvar ute, precis nedanför bron. Tanken som dök upp i hans huvud fick honom att vilja slå sig själv med den, men han visste inte säkert vad Veras plan var och han behövde ta det säkra före det osäkra. Så Björn plockade upp hammaren, stoppade den i bakfickan och drog ner fleecejackan över, sedan öppnade han dörren.

Vera visste såklart inte om att Björn hade sett henne sitta och skriva på kontoret men av någon anledning kändes det bråttom till att konfrontera henne. Björn klev in och med darrande händer så stängde han försiktigt ytterdörren bakom sig. Vera måste ha hört honom ändå, för hon kom nästan springandes inifrån kontoret. Det var lustigt, förut skulle han bara ha trott att hon var orolig och ville få ett slut på allt med breven, men nu visste han så mycket mer än förut och det tog nästan emot att kolla på henne.

"Gick det bra? Du var borta ganska länge." viskade Vera och kollade fundersamt på honom.

"Det gick bra, jag såg däremot något konstigt på väg tillbaka" Björn bröt inte ögonkontakten medan han pratade och han började sakta gå mot henne.

"Jaså, vad var det du såg?" sa hon hastigt, rösten lät lite darrig. Hon höjde på huvudet och backade långsamt ifrån honom.

"Jag tog vägen igenom skogen." Han ignorerade hennes fråga och suckade. "Vänta, jag ska visa dig något." Björn började gå mot kontoret och han kunde höra hur Vera följde efter honom.

Det var tyst och man kunde nästan ta på spänningen i rummet. Han trodde att Vera inte visste vad hon skulle säga, eller så väntade hon på vad som skulle ske härnäst. Björn började rota runt på skrivbordet, i skrivbordslådorna och han kastade ner böcker från bokhyllan. Till sist hittade han breven under några tjocka, dammiga böcker. Han letade fram ett speciellt brev, det första han fått och kastade det sedan på Vera som stod i hörnet av kontoret och såg totalt skräckslagen ut. Han hade inte ens tänkt på hur galen han måste sett ut. Vera andades tungt och hennes ögon såg ut som två stora klot, hon släppte blicken från Björn och kollade ner på brevet i hennes händer. Sakta vek hon upp brevet som det stod "jag vet" på. För det var så det var, nu visste Björn hennes hemlighet, de visste varandras hemligheter.

"Björn, vem har du blivit?" brast Vera ut, det syntes att hon var på väg att börja gråta.

"Vem har jag blivit? Vem har DU blivit?! Det är ju du som spelar något sjukt spel med mig!" röt Björn ifrån.

"Det är du som har mördat en oskyldig kvinna! Att få sitta i fängelse skulle vara ett för milt straff", snyftade hon medan hon gråtande började backa ut ur rummet.

"För 20 år sedan ja!" utbrast han.

"Varför gjorde du det? Hur kunde du?" Vera skakade på huvudet och såg rädd ut.

"Ja men vi skulle ju köpa det här huset... Det behövdes så mycket pengar som vi inte hade och under den tiden var det flyktingar som sökte sig till kyrkan för att få hjälp. Jag såg det som en möjlighet, så jag tog pengarna ifrån dem. Lotta, min kollega, listade ut vad jag höll på med. Hon sa att hon skulle behöva kontakta polisen! Så jag tog med henne till kyrktornet och jag... Jag knuffade ner henne. Det såg ut som ett självmord och jag kom undan. Jag hade sett till så att vi kunde köpa huset. Hur fick du reda på det här?" frågade Björn.

"Jag läste din gamla dagbok, jag saknade hur det var när vi var unga och tänkte att jag kunde få en chans att uppleva allt en gång till. Det är tydligt att jag hade fel. Du är inte den man som jag gifte mig med, du har ljugit för mig i 20 år! Det här slutar ikväll!" skrek Vera och hon började sedan springa mot ytterdörren.

"Vänta!" ropade Björn och sprang efter henne.

Han kände hur tankarna vandrade tillbaka till hammaren i bakfickan, men han kunde inte göra det, han kunde inte mörda Vera. När hon slet upp ytterdörren så fick han tag i hennes arm och drog henne inåt, men hon var stark och slet sig lös. Björns grepp om hennes arm släpptes så plötsligt att hon föll, ned för bron och slog huvudet i stenplattorna nedanför.

"Vera!" det kändes som att Björns hjärta slutade slå.

Han ropade och ruskade på henne men fick inget svar. Han sprang in och slet tag i telefonen, ringde 112 och berättade vad som hade hänt. Efter att ha säkerställt att de skickat en ambulans så skyndade han sig ut igen och viskade till Vera att de var på väg och att det skulle lösa sig. Hon mumlade något till svar och Björn fick en klump i magen. När ambulansen rullade upp på gården så var det bara en sista grej som Björn behövde fråga.

"Kommer du avslöja mig?" viskade han nervöst i hennes öra.

Hon stirrade upp på honom med en tom blick och försökte svara honom, men det kom inte ut några ord innan ambulanspersonalen puttade bort honom och tog hand om Vera.

De åkte iväg och Björn satt kvar där ute i vad som kändes som en evighet. Han måste ha somnat för när han vaknade igen, var det till ljudet av en bil. Han öppnade ögonen och möttes av två poliser som hoppade ut ur en polisbil. Hans hjärta föll ner i magen och han reste sig hastigt upp.

Den ene polisen gick fram till Björn och sa "Vi har pratat med din fru".

Askan har lagt sig över de begravda ruinerna. Inga flammor löper amok längre, inget kaos sprider sig ut över staden. Bara tystnad. Total tystnad. Jag står i mitten av en dalgång, fast istället för öppna fält med blommor och träd är det istället de förkolnade resterna av byggnader. Jag vet inte hur länge jag gömde mig. Det känns som att det bara var några timmar, men mullret av krigsplan och smällarna av nedfallande bomber ekar inte här längre. Inget kaos. Bara tystnad.

Denna tyngd, tyngden av att veta att allt är förstört, den skulle kunna krossa mig. Den är nog tillräckligt tung att krossa hela världen. Vart ska jag gå nu? Hur fortsätter jag? Mamma brukade ge mig svar på sådana frågor. Hon var så filosofisk och smart. Hon gjorde vad allt hon kunde och mer för att rädda mig, men vad är det värt om hon inte kan vara här med mig? Förstörd faller jag ner på knä. Hela min värld är borta och ingen kommer tillbaka. Det finns inget gör om och gör rätt. Det fanns aldrig ens något jag kunde göra. Detta är mitt öde.

Långt borta ser jag ett ljus. Ett ljus som är i kontrast till de svarta dynerna av aska. Det får mig att tillfälligt glömma vart jag är, och vad som hänt. Ljuset blinkar svagt. Det är inte en flammas röda färg, utan ljuset är som... vitt. Kan det vara en ficklampa? En signal? Det betyder att det finns andra människor vid liv. Att jag kanske inte är ensam. Kanske det är någon jag kände, eller till och med någon jag var nära med. För en stund känns allt lite lättare, eftersom jag har en anledning att fortsätta.

Lite blev skonat av elden. Ett krig vi inte var kopplade till drabbade oss. Människor som var oskyldiga. Djur som bara ville se morgondagen. Det är så orättvist, så otroligt orättvist. Borde gamla politiker som grälar ha rätten att förstöra mitt liv? Ljuset flimrar, tills det knappt syns. Vindar av grus piskar mig i ansiktet. Jag tänker inte låta mig själv ge upp, men mina ben sviker mig. Helst av allt vill jag bara kollapsa ner på marken och överge den här ruttna världen.

Under min färd blir mina minnen av det förflutna allt mer suddiga. Tid och utmattning har ingen effekt på mig längre. Jag vet inte varför jag fortsätter. Någonting driver mig framåt, som en magnet. Plötsligt, i ögonvrån, ser jag ett starkt sken. Ljuset som jag följer, var nu bländande. Himlen lyste upp av hundratals ljus. Jag behöver täcka ögonen med händerna för att inte förblindas. Varför händer det här? Varför just jag? Det känns som om solen kommer kraschande ner mot jorden. Lika plötsligt som himlen lystes upp, blir den kolsvart igen.

Jag måste hålla på att bli galen. Mina minnen blir bara suddigare och suddigare. Jag måste se hallucinationer. Det vore logiskt, jag har inte druckit eller ätit på väldigt, väldigt länge. Det känns som att det alltid blinkar något rött över axeln, men när jag vänder mig om ser jag bara mörker. Jag konstaterade också att när himlen lyste upp måste jag hallucinerat. Hur annars kan man förklara det? Det spelar ju egentligen ingen roll. Jag är nog den enda kvar här i denna ljusfattiga ödemark. Det enda jag har är det blinkande ljuset framför mig, som alltid är utom räckhåll oavsett hur länge jag vandrar.

Ju längre bort jag kommer från staden, desto färre saker finns det att se. Inga berg, inga träd, ingen terräng. Bara en platt öken. Hur många motgångar har jag varit med om vid det här laget? Jag måste vara långt borta från bombnedslagen och ändå är marken täckt av aska. Så många frågor, men inga svar. Jag kan inte fortsätta. Min kropp har verkligen gett upp. Varför kommer jag aldrig närmre ljuset? Med en duns kollapsar jag ner på marken.

När jag vaknar känner jag inte igen mig. Omgivningen har ändrats totalt. Den mörka himlen som en gång var fördunklad i aska och rök har blivit öppen och vit. Det liknar nästan en stor sal, eller så är jag bara ovan med att se en klar himmel.

Röda lampor blinkar långt ut i horisonten och dova ljud hörs längre bort. Har någon kommit för att rädda mig? Finns det ändå överlevande kvar? Även den minsta chansen att det skulle kunna vara mamma eller pappa får mig att springa mot ljudets riktning, längtande efter att höra någon säga mitt namn. Amos. Det dämpade ljudet hörs bättre och bättre ju längre fram jag kommer. Mina ben springer av sig själv. Jag kan inte hejda mig. Jag längtar efter att se en levande person alldeles för mycket.

Vid en höjd skymtar jag en grupp vitklädda människor nere i dalgången. Jag stannar till. De vitklädda mumlar tillräckligt högt för att jag ska höra.

- Har du hittat något? säger en av dem.

- Fotspår, säger en annan.

Vad pratar de om? Vadå för fotspår?

- Vi måste beslagta honom. Han är för nära gränsen.

Vilken gräns? Handlar det här om mig? Jobbar de för fienderna som förstörde min stad? Instinktivt tar jag ett steg bakåt, men en mindre sten rullar ner för klippan när min fot träffar den. De vitklädda vänder sig mot mig. Jag stirrar på dem. De där personerna kan inte vara några jag känner, det kan de bara inte. Jag följer min magkänsla och rusar därifrån. Rop och skrik hörs bakom mig. De är ute efter mig. Men varför?

Det finns ingenstans att ta vägen. Bara en platt öken. En öppen, platt öken. Jag hinner inte ens stanna till för att tänka, utan att de vitklädda kommer för nära. Mitt enda val är att fortsätta framåt. Mot horisonten... Horisonten som inte finns. Jag räcker ut handen. Mina fingertoppar träffar en yta, en vägg. En... gräns? Blinkande ljus, en bländande himmel, ett platt landskap och en gräns? Ljuset är en lögn. Horisonten är en lögn. Nu är jag förföljd av personer som vill beslagta mig. Ögonblicket jag vänder mig om, träffas jag av en stöt. I ögonvrån ser jag de vitklädda samlade runt omkring mig.

Ett stort mörkt rum välkomnar mig när jag vaknar upp. Det känns som om tusentals nålar sitter fast i min hjärna. Mina ögon är ömma och vill knappt öppnas. Jag är fastspänd mot väggen. Röster sorlar bakom dörren. När slutar denna fasansfulla mardröm? En man i kostym öppnar dörren långsamt och kliver in i rummet. Ensam. Ljuset från andra sidan väggen skuggar hans framsida, så det enda jag ser är hans siluett.

- Hur har du haft det, Amos? säger mannen med en tydlig och stolt röst.

Han kan mitt namn. Är han en av de onda som förstörde staden? Att fängsla någon låter som något de skulle göra.

- Din tid där ute var längre än tänkt. Vi planerade att plocka upp dig mycket tidigare, men det visade sig att du var mer kapabel än vad vi någonsin föreställt oss.

Jag förstår inte. Var detta en prövning? Vilka är de vitklädda? Jag behöver svar!

- Vem är du? frågar jag, med en skakig och oigenkännlig röst.

Mannens uttryck är omöjlig att tolka när han är så skuggad.

- En forskare. Din “resa” var mitt största experiment hittills. Du var min försöksperson. Krig, konflikter och fejder har omfamnat planeten de senaste decennierna. Mänskligheten är på gränsen till kollaps. Detta oändliga kaos kan inte stoppas genom förhandlingar, så jag tillverkade en lösning.

Jag förstår fortfarande inte. Varför går han inte rakt på sak? Innan jag hinner säga något fortsätter han.

- Minnen är de viktigaste aspekterna av människan. De formar våra tankar och åsikter. Hela vår identitet är beroende på minnen och utan dem är vi ingenting. Genom att förändra människors minnen, kan vi radera krigen och hatet från historien.

Fattar han inte att dessa “artificiella minnen” bara skulle vara tillfälliga lösningar? Det är omöjligt att få alla att komma överens. En pärla av svett rinner nerför min panna. Vad har det här med mig att göra?

- Jag framställde dina minnen. Jag använde din kropp som ett kärl för artificiella minnen och placerade dig i en simulering. Experimentet var mycket givande. Till och med mot slutet trodde du på dina minnen, även om du började inse att allt framför dig var lite märkligt. Förstår du inte? Detta är en kolossal milstolpe i människans historia!

Världen omkring suddas ut. Tårar trycker mot ögonen.

- Ursäkta? viskar jag.

Mannen står still, tornar över mig. Han ler nog. Ett hånfullt leende. Kriget? Ruinerna? Mamma och pappa? Jag håller alltså fast vid falska minnen? Jag saknar falska personer? Tårarna väller ner för kinderna. Mannen mumlar något obegripligt. Jag vill krossa honom. Jag vill se hans avskyvärda, vidriga ansikte och förgöra det. Jag tampas med bindningen, vill komma loss. Mannen rör sig inte ur fläcken. Jag hyperventilerar utan att veta varför. Om mina minnen är fejk, varför bryr jag mig? Om allt bara är en lögn kan jag lika gärna starta på nytt. Men jag vägrar tänka så.

- Jag hatar dig! skriker jag ut, som om jag tror att han kommer be om förlåtelse.

Mannen vänder sig om och kliver in i ljuset. Han viskar till någon bakom dörren. Blev han upprörd? Vad skulle hända med mig nu? Om experimentet är över... är jag väl inte värdefull längre? Förtjänar jag inte mer än det här?

- Vänta, gå inte! Lämna mig inte!

Dörren stängs sakta efter mannen. Mörkret slukar mig. Inte ens mina minnen finns kvar att hålla fast vid. Allt jag trodde jag hade är borta. Bara tystnad. Total tystnad.